Blogg

Monday, June 26, 2017, 11:53 | No Comments »
Många kan känna igen sig i stereotypen om att pojkar föredrar att leka med bilar medan flickor väljer att leka med dockor. Är stereotypen sann och vad kommer den ifrån?

Studier har gång på gång visat att flickor och pojkar faktiskt skiljer sig åt i vad de föredrar att leka med. I sin avhandling från 1999 (Sex Differences in Children's Play Behaviour) skriver Anna Servin att leksakerna som flickor väljer på något sätt handlar om en social interaktion. Hon noterar även att de kan delas in i kategorierna dockor, skönhetsprodukter och köksutrustning. 

Pojkar däremot föredrog leksaker som handlade om transport och bygge. Servin beskriver den gemensamma nämnaren mellan dessa att vara en hög aktivitetsnivå samt att de båda handlar om att undersöka (hur hjulen och dörrarna fungerar på en bil exempelvis och att undersöka hur du bygger något med byggsakerna). Hon nämner även annan forskning som säger att pojkar generellt har en högre aktivitetsnivå. Dessutom har både transportdon och byggdon att göra med spatial förmåga, vilket pojkar, generellt, har en högre av nivå av jämfört med flickor.* 

Frågan som uppstår blir vad detta beror på. Är det någon vi lär barnen genom att uppmuntra dem att falla in en könsroll? Eller ligger det inom oss i vårt DNA?

Vad tror du? Om du tror att vi påverkas av våra föräldrar och vår omgivning i vad vi föredrar har du rätt! Om du tror att våra preferenser styrs av vår biologiska uppsättning har du också rätt!

Det är både och. Det är visat att vi påverkas av vår omgivning i vad vi föredrar. Ett exempel på detta ses i vilket kön som gillar tv-spel bäst. När tv-spel var nytt var det lika vanligt att spela bland killar och tjejer. Sen när försäljningen dalade fick Nintendo den briljanta idéen att flytta tv-spelen från elektronik-avdelningen till leksaksavdelningen. Kruxet var att leksaksavdelningen var uppdelad mellan pojk- och flicksaker. Helt godtyckligt valde Nintendo att rikta försäljningen av tv-spel till pojkar. Sedan dess har tv-spel varit en grabbgrej. 

CAH står för Congenital Adrenal Hyperplasi, vilket blir kongenital adrenal hyperplasi
på svenska. Väldigt förenklat innebär det att det produceras för mycket av ett manligt könshormon, även under fostertiden, hos en person. 

I vissa undersökningar har leksakspreferenser mellan flickor och flickor med CAH jämförts. Flickorna med CAH hade leksakspreferenser som liknade pojkars. I studier som jämfört pojkar och pojkar med CAH fanns ingen skillnad. Flickor med CAH har även en något bättre spatial förmåga än flickor utan CAH. 

Sammanfattningsvis verkar det finnas en faktiskt skillnad i vad pojkar och flickor föredrar att leka med och den verkar bero både på social inlärning och vår biologiska uppsättning.


* Skillnaden är liten och förmodligen större mellan olika individer än inom varje kön än vad den är mellan könen. Dessutom kan en sådan förmåga övas upp. Exempelvis genom att leka med saker och vrida och vända på dem, så som pojkar generellt gör när de är barn. Var det någon som sa hönan eller ägget?

Wednesday, May 24, 2017, 07:40 | No Comments »
Känslor kommer med ett syfte. De finns för att hjälpa oss få nånting vi behöver. Om vi behöver tröstas kommer vi visa oss ledsna, för att visa för andra att vi behöver stöd. Om nånting ställer sig i vägen för oss kommer vi att bli arga, så att vi får kraft att flytta på det.

Att lära oss hur de olika känslorna känns hjälper oss att känna igen känslorna när de börjar brusa upp, så att vi kan uttrycka våra behov på ett bra sätt istället för att agera på känslorna på ett dåligt sätt.

Dessutom hinner vi avväpna känslorna innan de blommar ut fullt om vi upptäcker dem tidigt. Det kan bli skillnaden på att gå ifrån ett bråk och att säga något som skadar en relation.

Att lära barnet detta kan göras på några olika sätt. Ett sätt är att prata med barnet om vad det har känt för känslor under dagen och prata om situationen där de uppstod. Positiva såväl som negativa känslor! Du kan även prata med barnet om hur det kunde hanterat eller sett på situationen annorlunda om det var något som inte gick så bra.

Ett annat sätt är något ni bör göra tillsammans. Härma ansiktsuttrycken för olika känslor och lägg märke till hur det känns i kroppen. (När vi härmar en känsla med exempelvis ansiktet kommer vi att börja känna den känsla vi härmar.) Pulsen kan höjas, kroppen kan spännas, kroppen kan kännas svagare m.m. På detta sätt får barnet lära sig hur olika känslor känns, samtidigt som barnet får lära sig namnen på dem, samtidigt som ni får leka tillsammans! Win-win-win! (Det går att hitta alla ansiktsuttryck genom google, men om du föredrar att läsa finns de i flertalet böcker, bl.a. Konsten att läsa tankar av Henrik Fexeus och Emotions Revealed av Paul Ekman. Det är bra att kolla upp dem för ju bättre vårt härmande är, desto mer kommer känslan att kännas.)

--- 

Skriv gärna några rader om hur det gick att prova detta med ditt barn! (Eller om du provade själv!)

Många kramar
Dennis

Wednesday, May 24, 2017, 07:36 | No Comments »
Först och främst, belöna aldrig barnets prestation. Det kan låta konstigt, men det kommer bara leda till att barnet hänger upp sitt värde i vad det kan åstadkomma. Därefter kommer barnet sluta försöka sig på saker i rädsla av att inte åstadkomma något (för att om barnet då misslyckas har barnet inget värde, enligt sakens egna logik).

Så vad ska du göra istället? Belöna ansträngningen! Då kommer barnet tycka om att prova nya saker och därigenom växa.

I praktiken innebär det att du bör undvika att säga saker som "Vad fint du ritar" eller "Vilken fin kjol du har!", då det kommer göra att barnet ser sitt värde som beroende av teckningen eller det hen har på sig. Självkänsla måste komma inifrån! Istället kan du fråga något (med glad ton!) om barnet själv för att visa att du ser det: "Tycker du om den?", "Hur gjorde du det?" eller "Jag ser!" räcker gott och väl!

Att ge din uppmärksamhet signalerar också till barnet att det är viktigt. Hur stressigt du än har det har du alltid 30 sekunder att avvara. 30 sekunder är tillräckligt för att hinna förmedla "Jag ser dig!"


Tuesday, May 23, 2017, 22:01 | No Comments »
I en av de senare säsongerna av tv-serien The Mentalist nämns ett sätt att vinna någons förtroende - att bli omtyckt. I scenen instruerar Patrick Jane (protagonist och mästermanipulatör) en kollega att be om en servett från personen vars förtroende ska vinnas. 

Det kan tyckas konstigt att be om en tjänst från någon du vill bli omtyckt av. Varför inte göra den personen en tjänst? Svaret hittar vi i vad som kallas kognitiv dissonans. 

Kognitiv dissonans är vad som händer när vi har två tankar eller beteenden som går emot varandra. Det kan vara att du ogillar idéen om skvaller och samtidigt själv gillar att delta i skvallrande (vilka inte går ihop med varandra) eller att du tycker om att äta kött samtidigt som du inte tycker om köttindustrin. 

Det här blir jobbigt för både dig och din hjärna. Jobbigt för dig för att du gärna vill se på dig själv som att du har koll på vad du tänker och tycker och att du inte säger emot dig själv i vad du tycker - att du har koherenta tankar. Och jobbigt för din hjärna för att den måste hålla två tankesätt aktiva samtidigt. Det kräver mycket energi (dubbelt som att bara hålla i en tanke) och hjärnan vill väldigt gärna slippa göra av med onödig energi. Så då gör den så att den slipper. Men hur då?

För att minska den kognitiva dissonansen kommer du antingen att (1) minska hur mycket du värderar den ena tanken eller betendet, (2) hitta på förklaringar till skillnaden mellan tankarna och/eller beteendet, eller (3) ändra ena tanken eller beteendet.

I ett exempel där du ser dig själv som smart och samtidigt får dåliga betyg kan du då (1) tänka att betygen inte säger nånting om hur smart du är, (2) förklara bort betygen genom att klaga på läraren eller säga att du inte pluggade tillräckligt - att du kan få bra betyg om du vill, eller (3) ändra betygen eller ändra självuppfattning. 

Så servetten, vad har den med detta att göra? 

Personen som ger dig servetten (eller gör dig en annan tjänst, vilken som helst egentligen) agerar i linje med att hen tycker om dig. Alla tankar som då säger emot det (antingen att hen inte känner dig eller att hen ogillar dig) kommer leda till kognitiv dissonans. 

Vilken tjänsten är och omständigheterna kring den avgör om hen löser dissonansen genom (1), (2) eller (3) (det kan ske på alla sätten samtidigt). Det som är värt att ha i åtanke är dock att om tjänsten är liten (som att be om en servett) kommer hen knappast att kunna förminska värdet i att ge dig en servett i och med att tjänsten redan är så minimal. Samma sak gäller (2). Då lämnas vi med att tankar som motstrider beteendet inte kommer få ta plats. 

Om tjänsten är stor är beteendet så påtagligt att det knappast går att förminska det och då är det (3) tankarna om dig som får ändra på sig. Ingen (nästan) kommer hjälpa dig att flytta och sedan förminska sin egna ansträngning till att vara oviktig. Det enda som återstår är: "Jag anträngde mig verkligen för att hjälpa Ebba. Jag måste verkligen gilla Ebba. Varför annars skulle jag göra så?" Även om tanken inte alltid sker medvetet.

--- 

Om du testar detta vill jag gärna höra hur det gick för dig! Lämna en kommentar och berätta! :)

Väl mött!
Dennis

Website Built with Kopage
← Get yours now